Ett trasigt Huvud.

Jag började må dåligt psykiskt i tidig ålder.  När jag var 14 hade jag begått mitt första och andra självmordsförsök. Jag lades in på BUP i ca 8 mån och jag vet inte om jag direkt kan påstå att jag mådde bättre varken då eller efter. Jag var inte en fara för mig själv längre sades det, vad visste väl jag, jag var ju bara en tonåring och strulig o jobbig både i skolan o hemma. Började supa tidigt, röka på, skolka och varje helg vara med mina kompisar och strula med en ny kille. Jag mådde så dåligt av allt som hände runtomkring mig men det fanns ingen jag vågade eller kunde prata med. Mamma och jag var tyvärr under den perioden och många år efter det inte särskilt mycket för att prata med varandra utan att gapa och skrika vilket ledde till att allt eskalerade och blev värre.

Förtroende för psykologer och kurator var obefintligt, jag hade mina vänner, dom som härjade runt precis som jag.

Jag började agera utåt för att jag mådde så dåligt psykiskt. I skolan var jag så sjuk mobbad o hade knappt några vänner. Dom jag umgicks med var äldre. Jag började skära mig och dricka ännu mera. Jag kan inte alls hålla reda på hur många kvällar jag söp mig full ensam uppe på mitt flickrum och grät tills jag somnade. Varje dag var jag livrädd för att gå till skolan för jag visste inte vad som skulle hända just den dagen.

Jag mådde inte bättre, snarare tvärtom, under samma period blev jag utsatt för mitt första övergrepp av en dåvarande pojkvän som var så elak i perioder så det fanns inte men jag behövde bekräftelsen på att nån ville ha mig. Ibland var han ju snäll, gullig och helt underbar, ibland. (för mera klarhet i just det förhållandet läs novellen Förnedrad som e postad här i bloggen) När jag väl tagit mig ur det förhållandet kom nästa övergrepp, då från en av mammas dåvarande killes bror. Jag vågade inte prata om något av det, berättade inte för någon annan än min bästa killkompis som såg till att brodern blev ordentligt påslagen men det fick inte mig att må bättre för det.

Det fanns inte ens i mitt huvud att anmäla nåt av det, det var ju mitt fel, jag förtjänade ju det genom att vara så äcklig och ”be” om det.

Det är sjukt egentligen. Detta inlägg skulle handla om min psykiska ohälsa, övergreppen skulle i framtiden vara ett separat inlägg men jag inser ju att det går liksom hand i hand.

Jag blev äldre och på min 18års dag flyttade jag till Göteborg ihop med en killkompis som redan bodde där som jag känt några år. Jag började jobba på Scandic Hotell som servitris och jag trivdes och började faktiskt sköta mig. Javisst jag drack på helgen om jag inte jobbade men jag tog inga droger den perioden och det är det som är så sjukt skrattretande för chefen jag hade tog på nåt sätt reda på mammas ny och ringde upp henne o sa att jag umgicks med fel folk och knarkade och höll på vilket jag DÅ faktiskt inte gjorde, dessutom var jag myndig så varför han ens kontaktade min mamma som  jag knappt hade nån kontakt med det har jag ingen aning om.

Det blev ett jävla liv och mamma o henne gubbe hotade med att se till att jag blev lvu:ad om jag inte flyttade ifrån Gbg och till min pojkvän i Töreboda istället. Trots att jag inget fel gjort så orkade jag inte med tjafset så sagt och gjort, jag flyttade till Töreboda och det var DÅ dom ordentliga problemen började (eller ska man säga återupptogs)

De tyngre drogerna kom in i bilden. Helt plötsligt var det inte ”bara” att röka på o supa som gällde utan även piller och framförallt Ghb och Amfetamin. Jag började efter ca 2år gå hos en psykolog som jag fick förtroende för och mitt dåliga psykiska mående uppdagades. Jag fick diagnosen borderline och bipolär typ 2. Samtidigt blev jag utsatt för mitt 3:e övergrepp. Denna gången polisanmälde jag men bara för att både jag och vittnen var fulla så lades allt ner i brist på bevis. Bröt ihop hos psykologen.  Allt rann ur mig och jag insåg att jag inte ville leva som jag gjorde så med psykologens hjälp la jag självmant in mig på ett behandlingshem i Falköping som var för folk som mådde dåligt psykiskt och absolut inte för missbrukare (dom tog inte in missbrukare där) så jag berättade inget om det.

Jag kommer berätta mer i detalj om behandlingshemmet i framtiden men nu ska jag fokusera på det de skulle handla om. Jag mådde såå dåligt psykiskt åren jag bodde där och tyckte att alla motarbetade mig. Jag var neddrogad totalt, jag tog totalt 52(!) tabletter om dagen plus extra vid behov. Träffade en kille, vi var tillsammans ca 1 år sen förbjöd personalen mig att träffa honom för han inte heller mådde bra psykiskt.

FUCK DOM!

Eftersom jag var där frivilligt kunde jag också gå när jag ville så jag friskförklarade mig och skrev ut mig, då var jag 22år. Inte långt efter det tog det slut mellan mig o J just för att han mådde om möjligt sämre än mig och jag pallade det inte.

Var singel nåt år, dövade mitt dåliga psykiska mående med alkohol (tiden på hemmet drack jag självklart inte eftersom det var strängt förbjudet, ok nån gång hände de väl men då blev jag satt på Antabus.) och än en gång en ny kille varje helg. Jag var tvungen, kunde inte sluta. Jag behövde mitt bekräftelsebehov av att jag dög för någon för i mina egna ögon dög jag inte ens för mig själv.

Träffade M och vi flyttade snart ihop. Det funkar lite så med dom diagnoserna jag har, allt ska ske snabbt och fort och gärna allt på en gång. I mina maniska perioder är det som värst, missbruk av alla sorter har varit med under åren. Alkohol, narkotika, sex och shopping är bara några av sakerna. När jag träffade M krävde han att jag slutade med mina mediciner för han ville inte ha en flickvän som var sjuk. Jag slutade med alla 52 på en gång och ni kan ju själva förstå hur det slutade.

Jag kraschade totalt.

Fick tag i benzo av en kompis i smyg som jag kunde ta när det kändes som värst men det visste inte M nåt om. M söp sjukt mycket så självklart gjorde jag detsamma i början, problemet är att jag tröttnade tillslut och det gjorde inte han, då är han ändå 4år äldre än mig, tyvärr har jag hört att han fortfarande idag e likadan men har ingen aning ifall det är sant för har inte pratat med honom på drygt 9år och så vill jag fortsätta ha det för han fick mig att må så jävla mycket sämre igen. Han misshandlade mig psykiskt nåt så in i helvete och att jag tog mig därifrån kan jag tacka min älskade barndomsvän M för, hon fick mig att inse att man inte skulle må så som jag gjorde med han och att man inte behövde acceptera att bli behandlad så.

Tog nog inte mer än knappt 3mån efter jag lämnade M tills jag träffade Dennis genom min ”lillebror” Jimmie. Redan efter nån månad i princip var han hos mig jämt men han hade kvar sin lgh och var där emellanåt.

Jag var ärlig mot D från första början angående mitt mående, mina diagnoser och att jag åt mediciner som jag då hade börjat med igen men i en mycket lägre skala. Vi pratade mycket men han accepterade mig för den jag är.

De första åren hade vi såna bråk i perioder så många gånger trodde nog vi båda att det skulle ta slut men ju längre vi var tillsammans desto lugnare o mer sällan blev våra ”bråk” Man lär ju liksom att känna varandra med tiden.

Dennis är en av de få som vet hur han ska hantera mig i en panikattack, ett maniskt läge eller när min agorafobi sätter in. Ja hörrni, det finns och det är på riktigt. I perioder kan jag inte ta steget över tröskeln ut från våran lägenhet innan jag försökt i flera timmar. Om det ens går då. Ibland kan jag åka till ställen som te.x Ullared och där vet vi ju alla att det kan vara mycket folk.

Vi var faktiskt där idag. Kom iväg bra. Kom dit, fick parkering precis vid kundvagnsparkeringen och gick in. Efter ett par timmar därinne kände jag att jag var på väg att få världens jävla panikattack och D var på en annan avd o kollade. Skulle precis ringa upp han när lillebror Jimmie ringde så pratade med han en stund så kände jag att det lättade lite och när jag sen mötte upp D och A igen så kändes de ännu lite bättre men inte förrän efter fikat och 2 lugnande kunde vi gå vidare och då gick det fort resten av varuhuset. Runt halv 1 var vi ute efter ca 5min i kö (tack gode gud) och sen käkade vi lite och åkte hemåt.

Efter att kört över 6 timmar idag, haft panikattack, varit bland så sjukt mycket folk och sen kommit hem så säckade jag ihop med min dator här i soffan. Skulle börjat göra varma mackor för längesen men ska ta tag i det efter detta inlägg och såfort min hjärtfrekvens lugnat ner sig lite..

Låg ju på sjukhus drygt en vecka för nån vecka sen nu och innan jag blev utskriven blev domen att min kropp kollapsat p.g.a. att jag mår så dåligt psykiskt o har för mkt runtomkring mig som händer. Har så svårt att tro att kroppen kan reagera så p.g.a. psyket, bara stänga ner o lägga av. Ingen känsel från midjan o neråt, inte kunna kissa eller heller gå men jag får nog fan inse att det är så, det psykiska och fysiska hänger ihop nåt sjukt mycket och det har jag fått erfara många gånger sista tiden,

Imorgon ska jag sakta men säkert försöka komma igång igen. Upp i tid, ut en liten promenad med Gizmo, äta frukost och sen packa upp det jag handlat idag och försöka städa lite. Ska kanske försöka få en tid till att trimma Gizmo o klippa hans klor. Planen ser ut så men sen får jag ta dagen som den kommer då jag har så jävla ont i ryggen och har sån ångest efter dagen.

Missförstå mig rätt, har haft det bra med maken o Alex men nu när man kommit hem o landat och liksom insett vad man varit iväg på så kraschar man lite. Eller inte så lite heller egentligen. Tror jag ska få i mig nån macka och sen krypa ner i ett varmt bad med en bok, tänkte pröva på Joakim Lundell aka Jockibois bok Monster och hoppas på att kunna slappna av lite för nu mår jag inte bra, inte nånstans alls.

Jag måste också bara skriva att jag är så jävla lyckligt lottad som har en sån man som Dennis, han är inte alltid lätt att leva med men det e då faan verkligen inte jag heller. Vi har gått igenom så mycket tillsammans och har mycket framför oss också. I dec den 19 firar vi 10år tillsammans men eftersom älskling inte kan ta ledigt just den dagen så åker vi den 14-16 Dec på kryssning till Tallinn för att fira vårat jubileum, ska bli så sjukt mysigt, romantiskt och underbart. 2 nätter på båten, en heldag i Tallinn och julbord båda kvällarna plus att vi efter att vi bokat insåg att det är en jättefin o stor julmarknad där när vi kommer dit, såå mysigt.

Vi förtjänar detta och ska njuta så in i helvete och ta vara på den tiden tillsammans o bara mysa o vara han o jag, Linda och Dennis, Fru och Make..

Det andra jag vill skriva är hur glad jag är över de få äkta nära vänner jag har omkring mig, mina syskon och min älskade mamma som jag idag har en jättefin kontakt med. Mamma vet fortfarande inte allt som hände när jag var yngre och en del kanske kommer som en chock nu, förlåt mamma men det är lättare att skriva än att prata ibland.

Ta hand om varandra och snälla, om ni inte mår bra, sök hjälp. Trots allt negativt jag har av samtalskontakter så har jag idag en underbar terapeut som jag träffar regelbundet och det hade jag inte haft om jag hade gett upp.

 

 

 

 

 

 

 

Annonser
Publicerat i Dikter o Noveller, Förhållanden, Happy Days, Kost och Motion, Mat & Bak, pyssel, Sex., Shopping., Sjukdom o Hälsa., Tankar o Funderingar, Uncategorized, Unhappy Days | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nedkissad blöja kan vänta 4 timmar 😱🔫

Jag är som ni vet fortfarande i.lagd på sjukhus. Lite mer om mig och vad som sägs kommer i ett annat inlägg. I detta kortare inlägg tänkte jag berätta om en händelse idag som gjorde mig både arg o ledsen.

Innan jag bytte rum låg jag ihop med en tant som sakta sakta kunde förflytta sig med gåbord men det var precis o varje gång fick hon jätteont. Hon hadr blöja på sig för hon kunde inte hålla sig varken med att kissa eller bajsa.

Jag hade precis tagit mig upp på sängkanten o tränade med min sjukgymnast när hon sakta sakta kom leende gåendes ut från badrummet och tittade på mig med stora leende ögon hur skönt det var att fått tvätta sig o bli fräsch igen. Sköterskorna verkade stressade och tjatade på henne att skymda sig fram till sängen så dom kunde lägga henne.

Då tittade hon på mig igen men med tårar i ögonen o sa; fasiken nu kissade jag ner mig igen för jag blev så stressad. Jag som precis har duschat och blivit fin. Tårarna rann längst hennes kinder.

Då öppnar en av sköterskorna munnen och säger något som fick mig att gå i taket o vilja (ursäkta min ilska) slå henne på käften;

– Vi kan byta blöja igen innan middagen vid halv 5

Seriöst?! Klockan var ca 12.40 och dom ville vänta med att byta en nedkissad blöja till halv 5, ca 4timmar!!(?)

Jag visste knappt vart jag skulle titta eller vad jag skulle göra men jag kände ilskan koka i mig o det enda jag fick fram var ett chockat och högt VA?. Tack o lov så blev nog min underbara sjukgymnast Eyjve lika arg för han spände ögonen i en av sköterskorna och sa med bestämd röst;

 Nej, ni byter blöja på henne NU. Hon står redan upp o håller sig i gåbordet så ni kan bara dra ner byxorna på henne och byta blöja.

Sköterskan tittade på Eyjve och sa att dom hade bråttom för det var flera som bwhlvde deras hjälp men han spände bara ögonen i henne och fortsatte;

 NU sa ja, det går på nolltid och stackarn ska inte behöva ligga med nedkissad blöja i flera timmar för att ni har bråttom.

Sagt o gjort så var snart den stackars tanten ren igen (de tvättade henne till o med med tvättlappar) och hon log mot mig innan hon la sig i sängen igen..
Va fan? Är det såhär det ska gå till inom vården. Att de äldre ska behöva ligga med nedkissade o kanske även nedbajsade blöjor i flera timmar för att sköterskorna har bråttom? 

 Det ÄCKLAR mig att det går till såhär, nån måste fan sätta ser foten o sätta stopp för detta!

Denna gången var det min sjukgymnast som gjorde det och därför får han dagens ros idag och min fulla respekt. 🌹 Tack Eyjve för att du visade medkänsla och beblandade dig o sa till om saker som egentligen inte låg på ditt bord, du är bäst!!

Publicerat i Förhållanden, Shopping., Sjukdom o Hälsa., Tankar o Funderingar, Uncategorized, Unhappy Days, vänskap | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Känslosam Torsdag

Det börjar bli sjuukt drygt att ligga här nu.. eller börjar bli är nog fel utryck.jag vill HEM. Jag vill ligga i min soffa o kolla tv, mysa ihop med min älskade vovve och min underbara make. Äta ordentlig mat och inget som är tilllagat för flera hundra personer o sen uppvärmt.

Jag är trött på att vara här…

Idag när ronden gick så fick jag inte veta nåt mer än jag direkt redan visste. Inga nya saker uppkomna på magnetröntgen samma saker som innan och inget vi kan göra nåt åt. Ska fokusera på sjukgymnastiken med sadisten Eiyve (nedå, har haft han under alla mina 5 ryggoperationer och han är bra. Vi retas som sjutton men det e bara på skämt) Det har börjat typ darra lite i högerbenet och jag känner lite mer när jag rör det känns de som men om det är på riktigt eller inbillning från min sida det vet jag inte, sånt märker vi väl..

Jag har laddat ner en app som heter Bookbeat på telefonen. En app med maassa ljudböcker o jag har lagt några på favoriter o ska ge det ett försök igen då jag fick 1 månad gratis. Har testat storytell en gång men kände då att det inte var något för mig då ja inte kunde koncentrera mig men ska testa en gång till o se om de funkar.

                         Hoppsan. 

Fick vänta med bloggandet i ca 40min för min sjukgymnast kom in så vi har tränat lite.. som jag tidigare skrev att jag trodde så är mitt högerben på g att bli bättre. Kan röra foten och han ser att vissa av muskelgrupperna i benet visar tecken på försök till rörelse. Han sa till mig att vänsterbenet är illa, jag måste verkligen träna upp det benet (o självklart andra med men de e ju lite bättre) annars kommer mina muskler snart förtvina och bli obefintliga så benet kan lägga av på heltid o det vill jag då faan inte 😭

Sen jag kom in till sjukhuset i lördags.har jag legat i denna sängen, på denna avdelningen i detta rummet utan att se något annat överhuvudtaget. Det knäcker mig men problemet är ju att det gör så sjuukt jävla ont att sitta.

Idag tänker jag övervinna den smärtan, jag ska över i en rullstol ut frpn denna avdelningen, ner till entreplan och ut o få lite frisk luft och sen kanske ta en fika i restaurangen. Jag VET att de kommer göra ont både under tiden men också framförallt efteråt men det får vara värt de för jag känner mig som en fånge..

Nu kom maten in..Alltid lika god mat på sjukhuset. En baguette med smör, ärtsoppa med fläsk som ser sjukt blaskigt ut o pannkakor med sylt till efterätt.

Jaja bara o äta o försöka få i sig så mkt som möjligt ändå.. skriver snart igen, såfort jag ätit.

                               Wow.

För att vara sjukhusmat så var den idag faktiskt ok.. Ärtsoppan var inte så blaskig som den såg ut och med lite senap i den var den riktigt god. Pannkakorna visste jag redan skulle vara ok för det har ätit några stycken sen jag lades in (istället för mat när jag inte velat ha maten)
Nu väntar jag på lite sällskap av M. Hon ska ta med mig ut lite i rullstol så jag slipper känna mig som en fånge som jag gjort sista dagarna. Kommer säkert ha skitont sen men då får det vara så för ja klarar inte att bara se detta rum hela tiden och inget annat.

Tråkigt faktiskt att inte fler vänner hälsat på. 

Har legat här ca 6dagar nu och älskling har självklart varit här varje dag men idag har jag sagt att han inte ska komma.för han behöver verkligen träffa killen han e kontaktperson till för killen har bett D att dom ska umgås o hitta på saker varje dag men min älskade make har sagt nej föe han vill vara med mig men ikväll sa jag att han skulle strunta i att komma efter jobbet o träffa sin kontaktkompis istället.

Nu kom Mikaela så nu ska vi gå ut o sen fika o mysa lite.💗💗

Publicerat i Förhållanden, Happy Days, Kost och Motion, Manikyr o pedikyr., Tankar o Funderingar, Uncategorized, vänskap | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fortfarande inlagd, snabb uppdate.

Precis som rubriken låter så blir detta ett kort inlägg då jag har så ont och är så snurrig i huvudet så orkar inget längre idag. Imorgon 7.10 ska de göras en magnetröntgen så får vi se om den visar nåt vilket inte alls e troligt. 

Dom vill se så ingen nerv ligger o trycker på blåsan eftersom jag inte kan sköta mitt kisseri utan får går med kateteter varje dag för att blåsan inte ska bli så full så den sprängs o leder till att jag dör.

Jag e trött på smärtan, problemen, hur det tar på psyket och hur jobbigt det är att ligga här när jag egentligen bara vill hem. Men det är ju inte lätt att ta sig hem när man inte kan gå på sina ben.. jag hoppas verkligen att de ska bli bättre nån jävla gång så jag får åka hem till min älskade make och våran lilla vovvsing Gizmo.

Föresten, ni tror inte jag lyckats radera i princip ALLA bilder jag hade på min tele, såå jävla drygt och jag blev faktiskt jättejätte ledsen över det för tror inte jag hunnitt spara ens hälften av korte o det är ju så mkt på Liam o Neo..

Älskling har precis varit här ett par timmar, jag har nu tagit mina nattmediciner och lagt mig tillrätta i sängen framför en film och hoppas på att jag nån gång ska somna. Blev lite sne över att maken inte fick stanna längre pga besökstiderna är slut men tanten bredvid sov och vi låg o kolla film så lågt så vi hörde våra egna andetag,whats the fucking problem?!
Bättre updateringar kommer ni få längre fram när jag vet mer och orkar skriva ett längre inlägg.

Är det nåt speciellt ni vill veta så skriv en kommentar 💗💗

Godnatt.

Publicerat i Förhållanden, Kost och Motion, Sex., Sjukdom o Hälsa., Tankar o Funderingar, Uncategorized, Unhappy Days, vänskap | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

VIP På Akuten.

Det är så det känns. Än en gång har allt kraschat och jag är inlagd. Tidigare i veckan började de domna o sticka i benen till o från men jag struntade i de eftersom de kom och gick.

    Igår kändes de som att vänsterbenet var ännu värre och jag bad Dennis att nypa mig i låret när vi hade lagt oss i sängen. Det enda jag kände var att han höll nåt på låret, kände inte nypet eller nånting. Fick lite panik o bad Ninni köra in oss till akuten. 
    Jag tog mig ner till bilen med hjälp av kryckorna och vänsterbenet släpande efter mig.. kom in i bilen med D och Ninnis hjälp och när vi kom fram till akuten hämtade Ninni ut en rullstol o när jag skulle flytta mig från bilen till den så vek sig även högerbenet och smärtan var olidlig.

    Väntrummet var helt tomt, jag fick komma in i triagerummet direkt och lades på en bår o kördes in i ett rum. Hade som vanligt problem med att kissa. Klarade inte av de på bäckenet heller så en kateter sattes och den sitter där nu..

    Jag är så jävla ledsen o besviken på att D än en gång ska gå igenom detta o ta hand om mig och att min kropp lägger av o bara skriker neej!!

    Som att inte de vore nog ligger jag på ett rum där hon bredvid mig härjar o gapar o skriker och det gör självklart så mitt psyke ballar ur 😦

    Har nu varit nere på röntgen av ländryggen så det e bara o vänta o se om de visar nåt. Gjorde sjukt ont iallafall och jag bryter fan ihop snart..

    Jag vill inte mer, vill bara åka hem o skita i allt men har lovat både mig själv och dennis att jag ska sköta mig denna gången.. lyssna på läkarna o se om dom hittar något för jag känner att nånting är fel, men vad?

     Orkar inte mera, när ska jag bara få slippa smärta? Vet att den aldrig kan försvinna helt pga de kroniska nervskadorna men vore trevligt med en ”normal”dag utan den extra smärtan.

    hjälp mig snälla..

    Publicerat i Förhållanden, Sjukdom o Hälsa., Tankar o Funderingar, Uncategorized, Unhappy Days | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

    Nej snälla pappa, Varför?

    Jag har en pappa men ändå inte. I mina ögon är han en främling, någon som till viss del bidragit till att jag mår som jag gör.  Nu ska jag förklara hur jag menar och berätta min historia.

    Min pappa stack när jag var väldigt liten, jag kommer inte ens ihåg det så liten var jag. Varför han o mamma gick isär vet jag inte riktigt, har väl fått olika versioner av den storyn men jag väljer att tro mer på mammas ord än pappas, speciellt med tanke på hur allt varit efter dess.

    Första gången jag minns att jag träffade pappa vet jag inte hur gammal jag var men jag var inte så gammal. Jag blev såå himla glad och trodde att han var där för att han saknade sin dotter och ville börja ha kontakt med mig på riktigt. Jag var så stolt och visade upp han för mina vänner på gården när vi var ute. Han började prata om att vi skulle börja ses regelbundet och att jag till slut skulle få komma till han varannan helg. Jag o mamma bodde då i Skultorp och pappa i Göteborg.

    Min mamma var bra på det sättet, hon berättade aldrig för mig då vad pappa egentligen gjorde där utan pushade o försökte se till så jag fick träffa han igen. Jag var där kanske 2 ggr sen slutade han höra av sig eller svara när jag ringde igen.

    Jag var så himla ledsen och undrade varför min pappa inte ville träffa mig?

    Det var först då i efterhand som mamma berättade att pappa hade kommit dit av en helt annan anledning.. Han ville att mamma skulle skriva på papper så han slapp betala underhåll för mig men mamma sa att då fick han minsann börja träffa och ha mig mera så skulle dom prata om det igen. Som ni nog redan förstår så blev det aldrig så.

    Nästa gång jag träffade honom var några år senare. Jag var lite äldre och kommer ihåg att jag tog tåget till Alingsås för att träffa honom där. Vi åt middag, glass och sen köpte han mina allra första inlines i försenad födelsedagspresent. Han lovade att nu skulle det bli ändring på allt och vi skulle börja träffas regelbundet på riktigt. Det höll väl ett par månader sen en dag när han skulle hämta upp mig stod jag där med packad väska och fjärilar i magen för att jag skulle få åka med pappa hem hela helgen men han dök aldrig upp. Fattar ni?! Han lät mig stå där. Mamma fick inte in mig för jag kunde ju missa när han kom, det kanske hade hänt något. Han svarade inte i telefonen eller på sms och jag minns hur ledsen mamma var när hon såg mina tomma sorgsna ögon och tårarna rinnande nedför kinderna när jag flera timmar senare tillslut gick in och förstod att han faktiskt inte skulle dyka upp. Hela den helgen låg jag på mitt rum o grät.

    Jag var arg, ledsen, besviken ja allt på en gång och jag lovade mig själv att jag skulle strunta i honom nu, varför skulle jag låta honom såra mig gång på gång?

    En nyårsafton på fyllan när jag gick i gymnasiet fick jag för mig att jag skulle ringa honom o berätta att jag skulle flytta till Gbg o börja sista året där. När han svarade sa han samma sak som alla andra ggr när jag hade ringt honom; Jag har tänkt ringa dig men jag har haft så mkt på jobbet så jag har inte hunnit men vad kul att du ringer. Jag grät, skrek på han o sa vad jag tyckte och förklarade hur dåligt han fått mig att må, han började också gråta och lovade att om jag gav han en chans till så skulle vi verkligen göra detta nu,  på riktigt denna gången.

    Jag flyttade ner till min dåvarande bästa killkompis J och hade faktiskt bra kontakt med pappa. Det hör nog mycket till saken att jag inte bodde mer än knappt 2km ifrån där pappa bodde. Jag fick nu också bättre kontakt med min lillasyster S. Hon, jag och våran storasyster T har samma pappa men olika mammor.

    Min fina, vackra lillasyster.

    Bodde inte länge i Gbg innan jag flyttade därifrån och ihop med min pojkvän J. Det funkade mellan oss ett par år, vi var förlovade men sen var han otrogen flera ggr. Fast det är en annan historia.

    När jag flyttade från Gbg tappade självklart jag och pappa kontakten igen. Vi pratade då o då men inte så ofta. Just då gjorde det mig inte så mkt då jag hade börjat med droger och dövade mig själv så. Amfetamin, tabletter, Ghb , Ecstasy och cannabis. Det jag kom över tryckte jag i mig, allt utom sprutor. Tog slut mellan mig och J och jag la tillslut in mig själv på ett frivilligt behandlingshem och bodde där i ca 2 år med lite sporadisk kontakt med pappa innan jag skrev ut mig och flyttade ca ett halvår efter det ihop med min nya kille M. Allt detta hör egentligen också till en annan historia men måste förklara lite för att ni ska förstå hur det var.

    Ett tag efter jag flyttat ihop med M började jag o pappa träffas o prata igen och det kändes som att det denna gången faktiskt skulle hålla bra. En helg var han o min lillasyster nere och sov hos oss och M drack väldigt mycket och en kväll framför pappa kallade han mig hora men pappa reagerade inte ens, det gjorde så ont.

    Hade jag haft barn och hört deras partner kalla dom något sådant så hade hen fått veta att hen lever.

    Jag och M gick isär efter ett par år och jag flyttade o fick tillslut lägenhet i Skövde. Det tog inte lång tid innan jag träffade min make, Dennis.

    Pappa började komma med min lillasyster o hälsa på till o från rätt ofta och när inte pappa kom så var min lillasyster väldigt mkt hos oss, hon kom såfort hon bara kunde och det var så underbart. Pappa började dra sig tillbaka igen och slutade höra av sig, började sätta käppar i hjulet och ville inte att S skulle komma till mig o Dennis och jag fattade ingenting.

    En dag satt jag och pratade med min lillasyster i telefonen när hon berättade att pappa sagt att han inte ville att hon skulle åka till mig för jag var ingen bra människa. Inget jobb, ingen utbildning, familj eller barn. Ett hopplöst psykfall och dåligt föredöme.

    Jag blev så äckligt jävla ledsen, grät i telefonen där jag pratade med S när hon sa att hon nog inte skulle komma mer på ett tag. Då hon var under 18 så hade hon inget att säga till om själv. Efter de samtalet la vi på och smsade några veckor efter det men Sofia slutade ringa och svara när jag ringde henne. Tillslut svarade hon inte ens på sms, tog bort mig på fb och nonchalerade mig totalt så i en o samma veva förlorade jag än en gång min pappa men även min älskade lillasyster och ärligt talat är det nog det som gör ondast nu, att jag inte längre har min lillasyster i mitt liv för jag saknar henne så hemskt mycket.

    Idag är hon över 20år och jag har försökt kontakta henne flera ggr men hon svarar mig inte och hör inte av sig. Pappa har jag inte pratat med sen min lillasyster berättade det han sagt om mig till henne i vårat sista samtal.

    Det är långt över 5 år sen jag pratade med min lillasyster eller pappa nu. När jag och Dennis gifte oss den 1 Juli förra året (2016) skickade jag ett sms till pappa och berättade det men jag fick inte ens nåt svar, inte ett vad kul, grattis eller nåt annat heller.

    Varför Pappa? Varför hatar du mig så mkt? Varför vill du inte vara min pappa och varför övergav du mig igen?

    Vad är det som är så hemskt med att ha mig som dotter och varför älskar du mig inte som du älskar S och T (storasyster som iallafall har kontakt med pappa då och då)? Jag vet att du till och med jobbar i Skövde ibland men du har aldrig hört av dig till mig. Jag älskar dig så mycket så jag HATAR dig. Hör du det??! Kärleken jag hyser mot dig är en hatkärlek och jag både saknar dig och fasar för vad jag skulle göra om jag ser dig, en sak säger jag bara, rör mig inte överhuvudtaget, då står jag inte för vad jag skulle göra för du äcklar mig. (nej han har aldrig rört mig på ett opassande sätt)

    Föresten, om jag ska vara ärlig så har jag nog faktiskt slutat sakna DIG, det är mer att jag saknar en fadersgestalt och även om du är min pappa genom blodsband så har du aldrig betett dig som en pappa under de 34 år som jag levt och det är ett sjukt starkt ord men vet du? Jag HATAR dig. Eller jag hatar den du blivit, den du varit och den du är mot mig.

    Jag kommer ALDRIG förlåta dig för allt du sagt och gjort mot mig. Att du smutskastat mig till S och att du betett/beter dig som ett svin. Det är oförlåtligt i mina ögon. Det otäcka är att jag är inte en människa som hatar andra, det är ett ord som jag tycker är såpass starkt, att HATA. Men det är du som är en av de i mitt liv som gjort mig till en sån som hatar och jag avskyr det. Mamma hade rätt om dig hela tiden men hon har alltid låtit mig ta reda på sanningen själv, du är inte värd mina tårar och när jag i framtiden förhoppningsvis får barn så kommer dom ändå få träffa sin morfar, han heter Ray och har varit mer pappa för mig de sista 10 åren än du varit under hela mitt liv.

    Varför pappa, varför?!!

     

     

     

    Publicerat i Förhållanden, Sjukdom o Hälsa., Tankar o Funderingar, Uncategorized, Unhappy Days | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

    Why Me?

    I måndags kom mamma o hennes vovvsing Frida och stannade tills imorse runt 9 när hon gav sig hemåt igen.

    I veckan har vi myst MASSOR. Mamma har även hjälpt mig putsa fönster, dammsuga o torka golven trots att jag sa att hon skulle strunta i det.

    Vi har gått mysiga promenader med vovvarna i Boulogner, haft Neo över en natt och en dag vilket resulterade i Stellas Lekland med både lunch och fika där.

    Mamma o jag åt som jag skrivit tidigare lunch på TaiPak en dag sen har vi legat i soffan tillsammans två kvällar o spelat ett tankenöts spel på min mobil, 100 rooms. Lillebror kom även hit efter jobbet de 2 sista kvällarna och var lite med oss med.


    Älskade mamma och lillebror med en kramsjuk son 💗💗

    Det har varit så sjukt skönt o mysigt att haft mamma här, är ju tyvärr inte så ofta vi träffas eftersom hon bor utanför Örebro och vi bor här. Redan igår kväll när jag la mig och visste att mamma skulle åka hem idag så började jag må mycket sämre psykiskt igen och håller i gör det också, fan vad hemskt de känns, önskar verkligen mamma kunde bott närmre. Ångesten och depressionerna känns mycket värre och mitt i alltihopa har jag fått så äckligt dåligt minne, kommer fan typ inte ihåg nåt längre och det är såå jobbigt och varken jag eller läkaren/kuratorn vet vad vi ska göra mer än att de la som förslag att jag ska börja skriva upp saker.. Jo det är ju ett alternativ men jag skulle aldrig palla gå runt o skriva hela tiden såfort jag tänker på nåt så tror inte de kommer fungera heller. 

    Idag blev A utskriven från sjukhuset o kom då hit så han o jag har haft lite fredagsmys medans älskling varit o fiskat några timmar med sin lillebror F.

    Jag började kolla på serien Farang idag med Ola Rapace i huvudrollen, är på 3:e avsnittet nu o jag gillar den helt klart än så länge så den ska ses vidare på sen tänkte jag även ge serien Syrrorna en chans samtidigt som vi ska se klart Prison break och jag ska även se klart Revenge och The walking dead innan jag ska fortsätta kolla på lite andra serier med som jag inte kommit så långt med än.

    Ryggen har varit sjukligt jobbig sista dagarna för att inte tala om strålningarna som går ner i hela jävla vänstra sidan (höft,skinka,lår,vaden och ut i lilltån) Flera ggr har jag varit rädd att de ska låsa sig och att jag ska bli tvungen att åka in men jag försöker in i det sista att slippa för KSS är det absolut sista stället jag vill vara på!!

    Nu ska jag göra allt jag kan för att försöka sova så får vi se hur det går med den saken.. Smärta och hjärnspöken kan ställa till med mycket hemska saker 😢 

    Vill bara få må bättre snart, varför ska allt hända mig?

    Godnatt.

    Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar