Behandlingshem.

När jag började gymnasiet sökte jag till kockutbildningen, något jag alltid velat o där fick jag några få nära vänner som jag verkligen kunde prata och umgås med. När jag var 17 så träffade jag en kille som bodde närmre Skövde och började åka o hälsa på honom ofta och vi inledde ett förhållande. Tyvärr höll det inte så länge för han flyttade till Gbg och dagen jag fyllde 18 gjorde jag detsamma. När jag då kom ner till Gbg så var inte J där. Han hade lämnat en lapp att han var tvungen att komma iväg från allt o hitta sig själv så jag o min tjejkompis H som hade åkt ner spenderade helgen med en killkompis johan,. dit det också blev att jag flyttade sen o bodde till mitt ex J hörde av sig igen o vi träffades och bestämde oss för att satsa på oss igen så jag flyttade ner till Töreboda och ihop med honom, Det höll ett par år men sen sprack det och i samma vända hade jag börjat må väldigt dåligt psykiskt igen så hade en psykolog i Mariestad som satte in mig på mediciner igen och träffade mig regelbundet. Jag fick göra massa tester o skattningar så det stod mig upp i halsen men sen till slut så fick jag veta vad mitt fel var, Jag hade borderline och det var förklaringen till mkt. Varför jag var deprimerad o hade ångest och varför mitt humör kunde skifta 5ggr på en dag. Emotionell personlighetsstörning kallades det med ett finare ord.

I samma period hade jag börjat ta droger, jag rökte på och tog då och då även amfetamin för att ”hålla mig på banan” som jag kallade det. Men en morgon vaknade jag och kände att jag inte vill leva såhär längre. Genom min psykolog fick vi fram ett behandlingshem i Falköping som inriktade sig till såna med borderline. för mig var de möjligheten att komma ifrån drogerna men eftersom hemmet inte tog emot nån med missbruksproblem så berättade jag aldrig om det. Tyvärr var vi dumma nog att gå ut första helgen jag var där och personalen fick reda på det och ville ha drogtest på alla så det var ju bara för mig att säga sanningen om varför jag ville åka till behandlingshemmet från första början. Jag fick en varning och det togs upp i vårdplaneringsmöte men jag fick stanna kvar. 

På hemmet var vi ca 5-6st patienter åt gången både tjejer och killar, alla hade eget rum och varsin kontaktman. Min hette Peter och jag kan ju lova att han både gjorde mig glad men även så jävla föebannad emellanåt. Varje vecka fanns ett schema med aktiviteter på saker som skulle göras; bild, musik, gruppterapi, idrott,teater, dans och massa andra saker. Hur man skulle hantera ångest, depressioner och planera sitt liv utan att göra allt impulsivt. Vi hade alla varsin psykolog som vi träffade 1-2ggr i veckan. Varje vecka hade var o en av oss kökstjänst som innebar att vi den dagen skulle upp o fixa frukosten, åka med o hämta lunchen (fick den levererad från sjukhuset) och göra middagen och kvällsmaten.

Efter frukosten varje dag hade vi samling. Alla satt ner och diskuterade vad man hade under dagen och om man hade önskemål att man ville gå nånstans efter 4 när dagens schemalagda aktiviteter var slut. Önskemål kunde man alltid ha men sen skulle det diskuteras i personalgruppen innan man fick veta om det var ok eller inte. Om man ville ha permission en hel helg till exempel så var man tvungen att ta upp det en vecka före så de kunde diskuteras under stormötena där all personal plus psykologerna satt ner tillsammans en gång i veckan. Anledningen var att eftersom hemmet inriktade sig på oss med borderline så ville dom sätta stopp för våra impulsiva saker. Att vara impulsiv är en av diagnoserna i borderline.

2ggr per år åkte vi även på semester, en på sommaren och en på vintern, det var nog några av höjdpunkterna. En sommar var vi i Halmstad o hyrde hus, en sommar på Öland och vintrarna var vi i Idre.. riktigt mysigt var det faktiskt med dessa semestrar.

Hemmet jag var på var ett frivilligt hem, ingen av oss var där på tvång utan helt frivilligt men reglerna var sjukt viktiga att vi höll annars blev det ett jävla liv. Nattetid var det obemannat; kl 22 gick personalen och då skulle vi alla helst ligga i sina sängar sen kom dom vid halv 7 på morgonen igen, även under helgerna.

Ni kan ju tänka er själva vilket liv o vilka diskussioner det kunde vara ibland när dom försökte bestämma att ett gäng 20+ ungdomar skulle ligga i sina sängar kl tio. Jag vet inte hur många ggr vi låg när personalen gick och sen gick upp såfort dom gått för att sätta på en film eller bara vara. 

Vid något tillfälle lades jag in på vuxenpsyk för att jag försökt ta mitt liv, jag mådde så dåligt o fann ingen mening med livet just då.

De flesta av oss blev väldigt medicinerade och jag var inget undantag. Massa lugnande, sömntabletter och antidepressiva och då menar jag massa, mer än vad jag egentligen hade behövt. En tjejkompis kom o skulle hälsa på och wmådde dåligt när hon såg mig, hon sa att jag var helt apatisk; varken glad eller ledsen och att jag mest bara stirrade rakt ut i tomma intet. För min vän som var van att se mig som alltid hade ett leende på läpparna (även om det var fejk) och som iallafall pratade och diskuterade sitta så o inte vara med överhuvudtaget blev det jobbigt, hon ville bara ha tillbaka sin Linda.

I samma veva som jag flyttade in på hemmet träffade jag en kille som jag inledde ett förhållande med. Efter några år så tyckte personalen o speciellt min kontaktman att han inte var bra för mig o sa att jag inte fick träffa han mera,det var droppen som rann över så jag bestämde mig för att skriva ut mig. 

Jag bodde alltså på Peyas från mars 2003 till dec 2004 innan jag skrev ut mig därifrån för att börja leva mitt eget liv 💗 

Nu såhär i efterhand förstår jag ju att hemmet räddade mitt liv, trots allt bråk o tjafs som var emellanåt så vet inte jag om jag hade levt idag om jag inte kommit till Peyas när jag gjorde det.

Annonser
Publicerat i Sjukdom o Hälsa., Tankar o Funderingar, Uncategorized, Unhappy Days, vänskap | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar